Jag var inte alls orolig inför operationen, Jag bara längtade efter att få göra bort den så att allt så småningom skulle kunna bli som vanligt.
Min operation gjordes på ett universitetssjukhus 40 mil hemifrån. Det jobbigaste var egentligen inte operationen utan det var att behöva vara borta dessa 10 dagar hemifrån.

Jag opererades den 5 september. Jag lades in på neurokirurgen dagen innan operation och fick då möta alla som skulle vara inblandade i min operation. Alla gick igenom vad de skulle göra och det kändes väldigt tryggt för mig som patient. Jag lade mitt liv i deras händer och jag litade till 100 % på att de skulle fixa det här.

På morgonen, den dagen då jag skulle opereras så fick jag operationstvätta mig och ta på mig en ren rock. Jag fick en tablett som skulle göra mig lite flummig. De bad mig ligga ner på sängen och vänta på att personalen som skulle komma och hämta mig till operationen skulle komma. Här slutade jag att minnas, jag sov som en stock och skulle inte vakna förrän på eftermiddagen då operationen var över.

Jag kan ju säga att jag inte var vacker efter operationen. Jag hade rejäla blåtiror på bägge ögonen, plaströr i näsan och nästamponader för att förhindra blödning. Slemhinnorna var svullna och det var svårt att andas då man skulle sova.
Vid operationen så gjorde man ett snitt på vänster sida om näsan. Nässkiljeväggen flyttades åt sidan för att ge plats i näshålan under operationen.

De första två dygnen efter operationen så fick jag ligga kvar på övervakningen. Då jag piggnat till och åter igen var på benen så fick jag flytta över till en 4-sal på neurokirurgen. De första dygnen fick jag mäta allt jag drack och allt som jag kissade ut.
Efter 3 dagar togs rören i näsan bort och efter en vecka så togs tamponaderna ut och jag fick åka hem dagen efter.